Föredrag av Swami Ramakrishnananda under ett retreat i Santa Fe, New Mexico – 29 augusti 1999
Föredrag av Swami Ramakrishnananda under ett retreat i Santa Fe, New Mexico – 29 augusti 1999
Vi har många störningar i våra sinnen. Så snart vi kommer till en sann Mästare eller Guru bidrar Gurun till dessa störningar – som om de vi redan har inte vore nog! Detta är dock mycket viktigt, eftersom vi behöver bli medvetna om våra brister. Gurun skapar vissa situationer för oss och säger: ”Se, det här är ditt problem.” Han eller hon gör oss medvetna om negativiteten inom oss. Annars, även om vi har den bästa Guru som finns i världen, kommer vi att projicera alla våra brister på Gurun och gå därifrån med tanken: ”Det här är ingen lämplig Guru för mig. Jag ska leta efter en annan Guru.”
En viktig del av Guruns arbete är alltså att göra oss medvetna om våra egna brister. Vi vill aldrig acceptera våra egna fel; i stället tenderar vi att skylla på någon annan. Det är vår natur. Sinnet är mycket negativt. När vi börjar meditera börjar vi se dessa saker. Vi har alltid haft dessa störningar, men först nu blir vi långsamt medvetna om dem. Vi tänker: ”Innan jag kom till Amma var jag egentligen en mycket god människa, kanske till och med helgonlik. Men nu när jag har kommit till Amma, varför har alla dessa saker börjat komma upp?” Naturligtvis tänker vi då att det är något fel på Amma. Det är så vi tänker.
Gurun skapar situationer just för att göra oss medvetna om att vi har dessa brister. Vi måste övervinna dem. Gurun kommer definitivt att hjälpa oss.
Anledningen till att så stor vikt läggs vid sinnets renhet är att ett rent sinne är den viktigaste faktorn i meditation. När sinnet blir rent och moget finns det inte längre några störningar. Då blir meditationen spontan. Detta är vad vi ser hos Amma och andra mästare. Även om de talar med oss och ibland är känslosamma, till exempel när Amma fäller tårar eller blir arg, är detta alla tillfälliga känslor som de visar för vår skull. Det påverkar dem inte inombords. Ena stunden kan Amma verka arg; nästa stund släpper hon det och kramar samma person. Men så är det inte för oss, eftersom vi inte kan kontrollera våra sinnen. För Amma är det däremot möjligt, eftersom hon helt har transcenderat sinnet. Hon visar alla dessa mänskliga känslor bara för att vi ska känna oss nära henne.
Anta att vi har ett problem som gör oss mycket ledsna. När vi berättar det för Amma kan det hända att vi ser att hennes ögon fylls av tårar. Det betyder mycket för oss. När vi ser Amma gråta har det en underbar, mycket stark verkan på oss. Vi känner att Amma verkligen lyssnar på oss och förstår våra problem, att hon verkligen bryr sig om oss, och detta ger oss en enorm känsla av tillfredsställelse.
Föreställ er om Amma inte visade några mänskliga känslor alls. Om ni då gick fram till henne och berättade om era problem skulle hon bara sitta där som en hård sten. Om det inte fanns någon respons från henne och inga uttryck i hennes ansikte, då skulle vi inte känna oss nära henne, eller hur?
Amma använder dessa känslor för att föra oss nära henne. Naturligtvis är hennes känslor äkta, men hon håller inte fast vid dem. Så snart ni har fått er darshan (en personlig välsignelse genom hennes omfamning) är Amma redo att ta emot nästa persons känslor. Jag vill dock klargöra att bara för att Amma inte påverkas av något, betyder det inte att hon inte älskar oss eller bryr sig om oss. Den enda skillnaden är att hennes känslor inte fastnar i hennes sinne; de lämnar henne så snart nästa person kommer fram till henne. Det är som att skapa ringar på vattnet med en pinne. Ringarna uppstår, men de försvinner omedelbart.
Nästa person som kommer fram för darshan kan ha underbara nyheter att dela med Amma. Anta att Amma möter någon som är mycket ledsen, och att hon på grund av sin empati med den personen fäller tårar. Sedan kommer nästa person fram och berättar om sina glada nyheter. Om Amma fortfarande gråter då, skulle det inte vara rimligt. Personen skulle bli sårad och förvirrad. Så när en person går därifrån, lämnar också den känsla som Amma just har visat den personen henne, och hon är redo att ta emot nästa person. Det är därför hon alltid förblir lika fräsch och klar som någonsin, eftersom känslor inte påverkar henne på samma sätt som de påverkar oss. Det är skillnaden.
Amma har transcenderat alla känslor och all negativitet.
Detta är möjligt även för oss. Och då kan vi hjälpa andra. Om jag är överväldigad av mina egna känslor kan jag inte hjälpa en enda person – jag kan inte ens hjälpa mig själv. Men när jag kan transcendera mina känslor och min negativitet kan jag hjälpa andra. Det är detta Amma gör. Det är ett praktiskt exempel för oss, och det är också möjligt för oss att nå det tillståndet.
Jag minns en intressant händelse som lärde mig mycket. För länge sedan, när vi först kom till Amma, visste vi inte hur man förväntas bete sig gentemot en Guru och hur man ska visa respekt för Gurun osv. Vi hade aldrig blivit tränade på det sättet. Först efter att vi kommit till Amma och studerat skrifterna började vi förstå Guruns storhet och den uppförandekod som krävs av oss i vår relation till Gurun. Faktum är att våra studier av de heliga skrifterna började först i Amritapuri efter tre eller fyra år. Innan dess hade vi ingen möjlighet att förstå Guruns storhet, eftersom Amma aldrig förklarade det för oss. Hon sa aldrig: ”Ni måste respektera mig”, eller ”Ni ska bete er på ett visst sätt inför mig”. Även om vi behövde höra det, sade hon det inte. Så vi visste inte. Ibland argumenterade vi till och med med Amma, gjorde inte som hon sa och uppförde oss respektlöst mot henne. Men senare, när vi insåg vårt misstag, gick vi och bad henne om ursäkt. Så var det.
En dag sade Amma något som jag inte ville acceptera, och jag började säga emot.
Vanligtvis, när vi argumenterade med Amma eller inte gjorde som hon sade, så brydde hon sig inte om det. Men just den dagen började Amma argumentera med mig, vilket överraskade mig. Hon sade: ”Nej, det du sa var fel.” Men jag hade ingen lust att ge med mig, så jag fortsatte att argumentera. Mot slutet skrek jag till och med. Plötsligt reste sig Amma och gick till sitt rum. Men jag ville inte avsluta argumentet, eftersom jag ville vara säker på att jag hade vunnit det. Så jag reste mig och följde efter Amma. Hon gick in i sitt rum och stängde dörren – men hon stängde den inte helt. Hon satte sig ner och började meditera, så jag kunde inte fortsätta mitt argument. Men jag väntade utanför och tänkte att Amma skulle komma ut ur sitt rum efter ungefär tio eller femton minuter, och att jag då kunde fortsätta där jag slutade. Jag väntade i femton minuter, men ingenting hände. Fyrtiofem minuter senare hade Amma fortfarande inte kommit ut. Hon mediterade fortfarande. Jag hade inte tålamod att vänta längre, så jag gick därifrån. Jag ville inte störa Amma medan hon mediterade, så jag tänkte att jag skulle fortsätta senare. Först efter två och en halv timme kom Amma ut ur sitt rum. Men vid det laget var jag upptagen med arbete och var tvungen att åka till en närliggande stad. Ändå fortsatte jag att tänka att det jag hade sagt till Amma var korrekt och att jag skulle bevisa det. Men trots att mitt sinne var fullt av ilska och arrogans kunde jag inte låta bli att känna mig förvånad över att Amma, även efter ett så starkt gräl, kunde meditera som om ingenting hade hänt.
Det tog flera dagar innan jag fick möjlighet att vara med Amma igen. Jag bad om ursäkt för hur jag hade uppfört mig och sade: ”Efter det heta grälet gick du till ditt rum och blev helt uppslukad av meditation. Jag, å andra sidan, kämpade i flera dagar för att kunna meditera. Så fort jag slöt ögonen var det enda jag kunde tänka på hur jag skulle besegra dig i det där argumentet. Jag mediterade på detta i flera dagar! Jag kunde inte ens recitera ett enda mantra i frid. Hur var det möjligt för dig att meditera omedelbart efter det där grälet, som om ingenting hade hänt?”
Amma svarade: ”Så snart jag insåg att det var slöseri med tid att argumentera med en sån som du, blev mitt sinne inåtvänt. En bråkdels sekund var tillräcklig för att jag skulle gå inåt.” När hon visste att hon slösade sin tid på mig slöt hon omedelbart ögonen, och det var tillräckligt för henne. När det gäller mig hade jag, även efter flera dagar, inte insett att min meditation stördes av min egen negativitet. Ibland tar det många år att inse detta, ibland livstider. Men en Mästare får oss att inse det på kort tid. Ena stunden kan Mästaren verka mycket känslosam. Men på mindre än en sekund kan han eller hon avlägsna varje spår av tankar och känslor från sinnet. Mästaren kan göra sitt sinne helt tomt och stilla. Det är också möjligt för oss att uppnå detta tillstånd. Men det kräver enorm övning och vaksamhet.
Ni kanske har sett videon från Ammas Nordindien-resa för några år sedan (1988), när Amma gick in i samadhi (det djupaste tillståndet av meditativ absorption) i den heliga Gangesfloden. Det fanns hundratals människor närvarande och vattnet var iskallt. Det var så kallt att vi inte ens kunde sätta fötterna i vattnet. Runt omkring oss förde människor ett väldigt oväsen, reciterade mantran och sjöng andliga sånger. Amma stod bara och tittade på den strömmande floden, och plötsligt gick hon ner i det iskalla vattnet. Inom en sekund var Amma i samadhi. De ogynnsamma yttre omständigheterna påverkade henne inte alls. Hon stod i vattnet, ända upp till axlarna, i ett par timmar. Vi var tvungna att bokstavligen bära upp henne, annars skulle hon ha fortsatt att stå i det iskalla vattnet hur länge som helst. När hon bars upp ur vattnet var hennes iskalla kropp stel som en bräda. Ammas brahmacharinis (kvinnliga lärjungar) masserade hennes händer och fötter. Efter ungefär en halvtimme hade hennes kropp återfått en viss värme och hon återvände till normalt medvetande.
När sinnet uppnår detta sublima tillstånd är yttre störningar inget problem. Detta är vad vi ser hos Amma. För att hon ska påverkas av något måste hon tillåta sig själv att påverkas. Detta är sinnets högsta tillstånd.
Vad är då sinnets natur? I Bhagavad Gita (kap. VI, 34) säger Arjuna:”O Krishna, du talar mycket om sinnets jämvikt och om att disciplinera sinnet. Men jag finner mitt sinne fullständigt rastlöst, fruktansvärt och okuvligt. Vad ska jag göra?”
Krishna svarar: ”Ja, det du säger är sant. Sinnet är rastlöst, fruktansvärt och okuvligt. Att tygla sinnet är lika svårt som att tygla vinden. Men genom övning och genom att utveckla obundenhet är det möjligt.”
Sinnet jämförs ofta med en apa, eftersom sinnet är så busigt och rastlöst. Särskilt apungar är mycket busiga. Föreställ er den busigaste apan, som dessutom är berusad och blir stucken av en skorpion! Ni kan föreställa er hur rastlös den skulle vara! Sinnet är ännu värre än så. Ni kan se det när ni mediterar. Den bästa tiden att iaktta ert sinne är när ni mediterar. Vid andra tillfällen är vi inte medvetna om vad vårt sinne håller på med. Som ett experiment kan ni försöka sitta i tio minuter i avskildhet med en anteckningsbok och skriva ner allt ni tänker under dessa tio minuter. Skriv ner dessa tankar. Ni kommer att se att de är helt orelaterade och saknar samband.
Vi känner oss så fridfulla under sömnen. Då är sinnet inte i arbete. Det är möjligt att uppnå denna sinnets stillhet även när vi är vakna – om vi kan lära oss att kontrollera sinnet och tänka endast det vi vill tänka. Sinnet har förmågan att göra detta. Men vi måste träna det. Att träna sinnet är mycket svårt, men genom övning är det möjligt.
Vi har många störningar i våra sinnen. Så snart vi kommer till en sann Mästare eller Guru bidrar Gurun till dessa störningar – som om de vi redan har inte vore nog! Detta är dock mycket viktigt, eftersom vi behöver bli medvetna om våra brister. Gurun skapar vissa situationer för oss och säger: ”Se, det här är ditt problem.” Han eller hon gör oss medvetna om negativiteten inom oss. Annars, även om vi har den bästa Guru som finns i världen, kommer vi att projicera alla våra brister på Gurun och gå därifrån med tanken: ”Det här är ingen lämplig Guru för mig. Jag ska leta efter en annan Guru.”
En viktig del av Guruns arbete är alltså att göra oss medvetna om våra egna brister. Vi vill aldrig acceptera våra egna fel; i stället tenderar vi att skylla på någon annan. Det är vår natur. Sinnet är mycket negativt. När vi börjar meditera börjar vi se dessa saker. Vi har alltid haft dessa störningar, men först nu blir vi långsamt medvetna om dem. Vi tänker: ”Innan jag kom till Amma var jag egentligen en mycket god människa, kanske till och med helgonlik. Men nu när jag har kommit till Amma, varför har alla dessa saker börjat komma upp?” Naturligtvis tänker vi då att det är något fel på Amma. Det är så vi tänker.
Gurun skapar situationer just för att göra oss medvetna om att vi har dessa brister. Vi måste övervinna dem. Gurun kommer definitivt att hjälpa oss.
Anledningen till att så stor vikt läggs vid sinnets renhet är att ett rent sinne är den viktigaste faktorn i meditation. När sinnet blir rent och moget finns det inte längre några störningar. Då blir meditationen spontan. Detta är vad vi ser hos Amma och andra mästare. Även om de talar med oss och ibland är känslosamma, till exempel när Amma fäller tårar eller blir arg, är detta alla tillfälliga känslor som de visar för vår skull. Det påverkar dem inte inombords. Ena stunden kan Amma verka arg; nästa stund släpper hon det och kramar samma person. Men så är det inte för oss, eftersom vi inte kan kontrollera våra sinnen. För Amma är det däremot möjligt, eftersom hon helt har transcenderat sinnet. Hon visar alla dessa mänskliga känslor bara för att vi ska känna oss nära henne.
Anta att vi har ett problem som gör oss mycket ledsna. När vi berättar det för Amma kan det hända att vi ser att hennes ögon fylls av tårar. Det betyder mycket för oss. När vi ser Amma gråta har det en underbar, mycket stark verkan på oss. Vi känner att Amma verkligen lyssnar på oss och förstår våra problem, att hon verkligen bryr sig om oss, och detta ger oss en enorm känsla av tillfredsställelse.
Föreställ er om Amma inte visade några mänskliga känslor alls. Om ni då gick fram till henne och berättade om era problem skulle hon bara sitta där som en hård sten. Om det inte fanns någon respons från henne och inga uttryck i hennes ansikte, då skulle vi inte känna oss nära henne, eller hur?
Amma använder dessa känslor för att föra oss nära henne. Naturligtvis är hennes känslor äkta, men hon håller inte fast vid dem. Så snart ni har fått er darshan (en personlig välsignelse genom hennes omfamning) är Amma redo att ta emot nästa persons känslor. Jag vill dock klargöra att bara för att Amma inte påverkas av något, betyder det inte att hon inte älskar oss eller bryr sig om oss. Den enda skillnaden är att hennes känslor inte fastnar i hennes sinne; de lämnar henne så snart nästa person kommer fram till henne. Det är som att skapa ringar på vattnet med en pinne. Ringarna uppstår, men de försvinner omedelbart.
Nästa person som kommer fram för darshan kan ha underbara nyheter att dela med Amma. Anta att Amma möter någon som är mycket ledsen, och att hon på grund av sin empati med den personen fäller tårar. Sedan kommer nästa person fram och berättar om sina glada nyheter. Om Amma fortfarande gråter då, skulle det inte vara rimligt. Personen skulle bli sårad och förvirrad. Så när en person går därifrån, lämnar också den känsla som Amma just har visat den personen henne, och hon är redo att ta emot nästa person. Det är därför hon alltid förblir lika fräsch och klar som någonsin, eftersom känslor inte påverkar henne på samma sätt som de påverkar oss. Det är skillnaden.
Amma har transcenderat alla känslor och all negativitet.
Detta är möjligt även för oss. Och då kan vi hjälpa andra. Om jag är överväldigad av mina egna känslor kan jag inte hjälpa en enda person – jag kan inte ens hjälpa mig själv. Men när jag kan transcendera mina känslor och min negativitet kan jag hjälpa andra. Det är detta Amma gör. Det är ett praktiskt exempel för oss, och det är också möjligt för oss att nå det tillståndet.
Jag minns en intressant händelse som lärde mig mycket. För länge sedan, när vi först kom till Amma, visste vi inte hur man förväntas bete sig gentemot en Guru och hur man ska visa respekt för Gurun osv. Vi hade aldrig blivit tränade på det sättet. Först efter att vi kommit till Amma och studerat skrifterna började vi förstå Guruns storhet och den uppförandekod som krävs av oss i vår relation till Gurun. Faktum är att våra studier av de heliga skrifterna började först i Amritapuri efter tre eller fyra år. Innan dess hade vi ingen möjlighet att förstå Guruns storhet, eftersom Amma aldrig förklarade det för oss. Hon sa aldrig: ”Ni måste respektera mig”, eller ”Ni ska bete er på ett visst sätt inför mig”. Även om vi behövde höra det, sade hon det inte. Så vi visste inte. Ibland argumenterade vi till och med med Amma, gjorde inte som hon sa och uppförde oss respektlöst mot henne. Men senare, när vi insåg vårt misstag, gick vi och bad henne om ursäkt. Så var det.
En dag sade Amma något som jag inte ville acceptera, och jag började säga emot.
Vanligtvis, när vi argumenterade med Amma eller inte gjorde som hon sade, så brydde hon sig inte om det. Men just den dagen började Amma argumentera med mig, vilket överraskade mig. Hon sade: ”Nej, det du sa var fel.” Men jag hade ingen lust att ge med mig, så jag fortsatte att argumentera. Mot slutet skrek jag till och med. Plötsligt reste sig Amma och gick till sitt rum. Men jag ville inte avsluta argumentet, eftersom jag ville vara säker på att jag hade vunnit det. Så jag reste mig och följde efter Amma. Hon gick in i sitt rum och stängde dörren – men hon stängde den inte helt. Hon satte sig ner och började meditera, så jag kunde inte fortsätta mitt argument. Men jag väntade utanför och tänkte att Amma skulle komma ut ur sitt rum efter ungefär tio eller femton minuter, och att jag då kunde fortsätta där jag slutade. Jag väntade i femton minuter, men ingenting hände. Fyrtiofem minuter senare hade Amma fortfarande inte kommit ut. Hon mediterade fortfarande. Jag hade inte tålamod att vänta längre, så jag gick därifrån. Jag ville inte störa Amma medan hon mediterade, så jag tänkte att jag skulle fortsätta senare. Först efter två och en halv timme kom Amma ut ur sitt rum. Men vid det laget var jag upptagen med arbete och var tvungen att åka till en närliggande stad. Ändå fortsatte jag att tänka att det jag hade sagt till Amma var korrekt och att jag skulle bevisa det. Men trots att mitt sinne var fullt av ilska och arrogans kunde jag inte låta bli att känna mig förvånad över att Amma, även efter ett så starkt gräl, kunde meditera som om ingenting hade hänt.
Det tog flera dagar innan jag fick möjlighet att vara med Amma igen. Jag bad om ursäkt för hur jag hade uppfört mig och sade: ”Efter det heta grälet gick du till ditt rum och blev helt uppslukad av meditation. Jag, å andra sidan, kämpade i flera dagar för att kunna meditera. Så fort jag slöt ögonen var det enda jag kunde tänka på hur jag skulle besegra dig i det där argumentet. Jag mediterade på detta i flera dagar! Jag kunde inte ens recitera ett enda mantra i frid. Hur var det möjligt för dig att meditera omedelbart efter det där grälet, som om ingenting hade hänt?”
Amma svarade: ”Så snart jag insåg att det var slöseri med tid att argumentera med en sån som du, blev mitt sinne inåtvänt. En bråkdels sekund var tillräcklig för att jag skulle gå inåt.” När hon visste att hon slösade sin tid på mig slöt hon omedelbart ögonen, och det var tillräckligt för henne. När det gäller mig hade jag, även efter flera dagar, inte insett att min meditation stördes av min egen negativitet. Ibland tar det många år att inse detta, ibland livstider. Men en Mästare får oss att inse det på kort tid. Ena stunden kan Mästaren verka mycket känslosam. Men på mindre än en sekund kan han eller hon avlägsna varje spår av tankar och känslor från sinnet. Mästaren kan göra sitt sinne helt tomt och stilla. Det är också möjligt för oss att uppnå detta tillstånd. Men det kräver enorm övning och vaksamhet.
Ni kanske har sett videon från Ammas Nordindien-resa för några år sedan (1988), när Amma gick in i samadhi (det djupaste tillståndet av meditativ absorption) i den heliga Gangesfloden. Det fanns hundratals människor närvarande och vattnet var iskallt. Det var så kallt att vi inte ens kunde sätta fötterna i vattnet. Runt omkring oss förde människor ett väldigt oväsen, reciterade mantran och sjöng andliga sånger. Amma stod bara och tittade på den strömmande floden, och plötsligt gick hon ner i det iskalla vattnet. Inom en sekund var Amma i samadhi. De ogynnsamma yttre omständigheterna påverkade henne inte alls. Hon stod i vattnet, ända upp till axlarna, i ett par timmar. Vi var tvungna att bokstavligen bära upp henne, annars skulle hon ha fortsatt att stå i det iskalla vattnet hur länge som helst. När hon bars upp ur vattnet var hennes iskalla kropp stel som en bräda. Ammas brahmacharinis (kvinnliga lärjungar) masserade hennes händer och fötter. Efter ungefär en halvtimme hade hennes kropp återfått en viss värme och hon återvände till normalt medvetande.
När sinnet uppnår detta sublima tillstånd är yttre störningar inget problem. Detta är vad vi ser hos Amma. För att hon ska påverkas av något måste hon tillåta sig själv att påverkas. Detta är sinnets högsta tillstånd.
Vad är då sinnets natur? I Bhagavad Gita (kap. VI, 34) säger Arjuna:”O Krishna, du talar mycket om sinnets jämvikt och om att disciplinera sinnet. Men jag finner mitt sinne fullständigt rastlöst, fruktansvärt och okuvligt. Vad ska jag göra?”
Krishna svarar: ”Ja, det du säger är sant. Sinnet är rastlöst, fruktansvärt och okuvligt. Att tygla sinnet är lika svårt som att tygla vinden. Men genom övning och genom att utveckla obundenhet är det möjligt.”
Sinnet jämförs ofta med en apa, eftersom sinnet är så busigt och rastlöst. Särskilt apungar är mycket busiga. Föreställ er den busigaste apan, som dessutom är berusad och blir stucken av en skorpion! Ni kan föreställa er hur rastlös den skulle vara! Sinnet är ännu värre än så. Ni kan se det när ni mediterar. Den bästa tiden att iaktta ert sinne är när ni mediterar. Vid andra tillfällen är vi inte medvetna om vad vårt sinne håller på med. Som ett experiment kan ni försöka sitta i tio minuter i avskildhet med en anteckningsbok och skriva ner allt ni tänker under dessa tio minuter. Skriv ner dessa tankar. Ni kommer att se att de är helt orelaterade och saknar samband.
Vi känner oss så fridfulla under sömnen. Då är sinnet inte i arbete. Det är möjligt att uppnå denna sinnets stillhet även när vi är vakna – om vi kan lära oss att kontrollera sinnet och tänka endast det vi vill tänka. Sinnet har förmågan att göra detta. Men vi måste träna det. Att träna sinnet är mycket svårt, men genom övning är det möjligt.
