Vem är Amma?

Över hela världen har miljoner människor blivit djupt berörda av Ammas kärlek och medkänsla. Stora folkskaror med upp till 50 000 människor har tålmodigt väntat på att den leende kvinnan i den vita sarin ska välsigna dem. De vet att deras tur kommer, även om de får vänta i kö långt in på natten för att få några tröstande ord och en moderlig kram. Amma avvisar aldrig någon, även om det kan innebära att hon omfamnar människor i ett helt dygn i sträck. Hennes kramar kostar ingenting. Med villkorslös kärlek omfamnar hon såväl Indiens president och premiärminister som tiggare och leprasjuka. Människor med olika religiösa bakgrunder kommer till Amma för att få uppleva hennes kärlek och glädje. Det är inte ovanligt att se människor brista ut i gråt bara efter att ha sett en glimt av henne. De känner att till Amma kan de överlämna sina sorger och bekymmer, sitt lidande. Efter att ha fått gråta ut hos henne säger många att de känner sig befriade, att de blivit som pånyttfödda.

När BBC ställde frågan “Varför omfamnar du folk?”, svarade hon: “Det är som att fråga floden varför den rinner. Floden rinner helt enkelt därför att det är dess natur. På liknande sätt är det helt naturligt för mig att uttrycka kärleken till mina barn.”

Amma menar att det Gudomliga finns i allt, och att förstå den underliggande sammanlänkningen, enheten i allt, är essensen av andlighet och nyckeln till att övervinna allt lidande.

När man frågar Amma vilken religion hon tillhör, svarar hon att kärleken är hennes religion och att den utgör grunden för alla religioner. Hon försöker aldrig förmå människor att byta religion, utan hjälper dem att fördjupa sig i sin egen. Människor från olika religioner, liksom agnostiker, ateister och personer från alla olika bakgrunder, kommer till Amma för att uppleva hennes strålande kärlek och glädje.

De tidiga åren

Amma föddes den 27 september 1953 i en fattig fiskeby i Kerala, sydvästra Indien. Även som litet barn kunde man finna henne djupt absorberad i meditation, helt bortom världen. Vid fem års ålder hade hon redan börjat komponera andliga sånger, fyllda av intensiv längtan och en djup mystisk erfarenhet som var anmärkningsvärd för en så ung flicka. Hon tänkte ständigt på Gud och grät ofta av längtan medan hon sjöng och bad till honom. Hennes djupt andliga böjelse gjorde att hon ansågs annorlunda; hon betraktades till och med som onormal av sina föräldrar och blev därför misshandlad. De var okunniga om den djupa andlighet hon uttryckte på olika sätt och straffade henne hårt för hennes beteende.

Efter fjärde klass var hon tvungen att sluta skolan när hennes mor blev sjuk. Ansvar för hela hushållet föll då på hennes unga axlar. Hon hade en besvärlig barndom och fick utstå svåra umbäranden, men hon accepterade alla motgångar med jämnmod och med attityden att hon offrade allt sitt arbete till Gud. Istället för att gå och lägga sig när hon sent om kvällarna var färdig med dagens sysslor, satte hon sig i familjens lilla altarrum, där hon fördjupade sig i meditation. Hon uppgick ofta i samadhi (ett tillstånd av fullkomlig enhet med det Högsta Varat) och hittades ibland liggande i altarrummet, på stranden eller vid bakvattnet, så fördjupad i det Gudomliga att hon var helt borta för världen.

En del av hennes arbete bestod av att samla foder till familjens kor. Hon brukade ströva genom området, plocka gräs och besöka husen där hon bad om grönsaksskal och risvällingsrester till korna. Under dessa strövtåg såg hon många saker som störde henne. Hon bevittnade hur en del människor svalt medan andra hade långt mer än de behövde. Många var sjuka och led av intensiva smärtor, men hade inte råd att köpa ens en enda smärtstillande tablett. Hon märkte också att många gamla personer var försummade och blev misshandlade av sina egna familjer. Hennes medlidande var så intensivt att andras sorger och lidanden kändes oumbärliga för henne.

Hon frågade sig själv vad den underliggande orsaken till allt lidande var. Hon funderade djupt över detta och insåg att roten till alla problem är bristen på kärlek. Trots att hon bara var ett barn kände hon en sådan förtvivlan över allt lidande i världen att hon övervägde att begå självmord. Men tanken på att kunna hjälpa de lidande fick henne att fortsätta – hon visste djupt inom sig att hon hade en bestämd mission i livet. Hon kände Guds närvaro inom sig med en sådan kraft att hon ville nå ut och trösta samt upplyfta de som hade det sämre än hon.

Det var då Ammas livsarbete började. Hon delade sin mat med de svältande och tog hand om de gamla och sjuka i grannområdet. Hon straffades hårt när hon gav bort familjens mat och ägodelar till de utblottade, men hennes medlidande var så starkt att inget kunde hindra henne.

Människor började lägga märke till den ovanliga kärleken och lycksaligheten hon utstrålade. Även främlingar kände sig oförklarligt dragna till henne och upplevde en inre frid i hennes närhet.

Vid 22 års ålder började tusentals människor flockas för att få sina bördor lättade genom hennes välsignelse. Vid mitten av 1979 började flera unga, utbildade män och kvinnor komma till Amma för att få hennes andliga vägledning. De utgjorde kärnan i ett litet ashram som snart växte fram. Den andliga atmosfären, Ammas kärlek och hennes insiktsfulla svar på deras frågor gick djupt in i deras hjärtan. Trots de spartanska levnadsförhållandena kring Amma bestämde sig många av dessa unga andliga aspiranter för att bosätta sig med henne. Ammas hem blev en pilgrimsplats med en till synes ändlös ström av människor som sökte sig dit för att finna inre frid.

Amma lyssnade på de som kom till henne, på sorgerna och det lidande de anförtrodde henne. Hon torkade deras tårar och tröstade dem. Det hon kände inom sig var en omätlig moderlig kärlek. Hon upplevde det som att varje individ, oberoende av ålder, ras, bakgrund och religion, var hennes eget barn. Hon kände inte någon skillnad på andra och sig själv. Var och en som kom fram till henne var en manifestation av det Gudomliga, hennes egen Atman (innersta Själv). Som ett uttryck för denna gränslösa kärlek började hon spontant omfamna alla de som kom till henne för att få tröst. Det är detta som kallas för Ammas darshan.

Ammas andliga barn befann sig inte bara i Indien. Hennes hjärta kände deras längtan komma från hela världen. År 1987, som svar på deras inbjudan, gjorde Amma sin första resa till Europa och USA. Idag tillbringar Amma större delen av året med att resa genom Indien och över hela världen. Hennes ashram har blivit hem för 3000 människor, och hundratals, ofta tusentals, fler besöker varje dag. Ashramets invånare och många av besökarna känner sig inspirerade av Ammas exempel och dedikerar sig själva till att tjäna världen.

Genom Ammas enorma nätverk av välgörande projekt – Embracing the World – bygger de bostäder för hemlösa, ger månatliga pensioner till fattiga änkor och personer med funktionsnedsättningar, driver flera sjukhus där de fattiga får vård, och gör så otroligt mycket mer. Idag bidrar många människor över hela jorden på olika sätt till detta kärleksfulla ändamål.