Jag låg och sov i mitt rum när jag vaknade och fick se fullmånen le mot mig genom fönstret. Denna vackra syn väckte en djup längtan som legat slumrande inom mig. Jag gick långsamt ut ur rummet. Hela Amritapuri badade i månljus. Lockad av kära minnen från det förflutna gick jag ner mot stranden.

Sedan den tid då jag först tog min tillflykt vid Ammas fötter har jag haft ett innerligt förhållande till havet. För femton till tjugo år sedan brukade jag gå och sätta mig på stranden under nattens ensamma timmar. Jag delade min outtalade glädje och mina sorger med havet. Många nätter tillbringade jag där, omedveten om tidens gång, helt uppslukad av min kärlek till Amma. Senare, vid någon tidpunkt, upphörde av någon anledning min gemenskap med oceanen.

Havet och stranden var höljda i ett himmelskt månljus. Vågorna som rusade fram för att omfamna stranden glittrade som mjölkskum. Oceanen tycktes dansa, berusad av lycksalighet. Sandkornen på stranden lyste som stjärnor på himlen. Den svala luften kändes märkligt laddad; det var som om håren reste sig. Även om jag hade varit här många fullmånenätter tidigare, hade jag aldrig förr upplevt en så överväldigande, övernaturlig skönhet som denna. Själva månljuset tycktes till och med utstråla en gudomlig doft. Vad kunde orsaken vara? Var det bara min inbillning? Nej, det kunde det omöjligt vara. Det var utan tvekan något alldeles särskilt med denna natt.

Efter att ha gått en kort sträcka norrut längs stranden vände jag om och gick tillbaka söderut. Då fångade plötsligt en vit gestalt uppe på havsmuren min uppmärksamhet. Jag gick mot den. Någon satt och mediterade på murens granitblock. Kunde det vara Amma? Ivrigt ökade jag längden på mina steg. När jag kom närmare klarnade konturerna. Det var Amma. Endast brahmacharini Lakshmi var med Henne. Nu förstod jag hemligheten bakom oceanens gränslösa glädje, sandens lyster och månljusets doft. För att inte störa Ammas stillhet satte jag mig på stranden en bit därifrån.

En eller två timmar gick innan jag plötsligt insåg att Amma hade rest sig och nu var på väg tillbaka mot ashramet. Jag följde Henne på avstånd. Även efter att Hon hade nått ashramet var Hon försjunken i ett outsägligt sinnestillstånd och gick till sitt rum utan att yttra ett ord.

Följande dag var en lördag. Strömmen av hängivna var större än vanligt. Efter kvällens bhajansång gav Amma payasam (söt gröt) som prasad (välsignelse) till ashramets invånare. Hon såg lite trött ut när Hon till slut gick till sitt rum. Men även efter det var Hon upptagen med många ashramangelägenheter. Vid ettiden på natten satt jag ensam under trappan som leder till Ammas rum, när jag såg Henne komma nerför trappan. Hon sade till mig att Hon skulle gå till stranden. Jag kände ett sting av smärta vid tanken på att Hon inte hade vilat en enda minut under hela dagen. Jag sade till Henne:

”Amma, i morgon är det söndag och det är Devi bhava darshan. Åtminstone nu i natt, gå inte till stranden. Snälla, vila lite.”

Amma gav mig en kärleksfull blick och sade:

”Min son, nu för tiden vill Amma inte missa att gå till stranden. Om jag inte får tillbringa en stund i strandens stillhet, om jag inte får sjunga en eller två bhajans där, om jag inte får väta mina fötter i havet och röra vid vattnet med mina fingrar, då kommer jag att känna att jag har gått miste om något.”

Ett ögonblick stod Amma där i tystnad, och sedan gick Hon mot stranden, följd av Lakshmi. Även jag följde efter på avstånd och satte mig sedan på stranden en bit bort från dem.

När jag satt där steg minnen av gyllene, förgångna dagar upp ur mitt sinnes djup. Jag försökte tysta dem, men förgäves. Även om de hörde det förflutna till, som är overkligt, gav medvetenheten om att det var heliga minnen förknippade med Amma mig en känsla av glädje, och jag försjönk i dessa lycksaliga minnen. Då föll min blick på oceanen, som dansade i extatisk lycksalighet – oceanen som en gång varit min tröst och inspiration.

Havet kände Amma intimt långt innan någon av oss någonsin hade hört talas om Henne. Kanske är Ammas förhållande till havet urgammalt. Havet måste ha många dyrbara minnen av Amma att berätta. Amma lekte ju här som barn. Hon sprang på denna strand med sina små fötter. Hon brukade vandra mil efter mil längs denna kust, berusad av sin kärlek till Gud. Skulle inte oceanen ha rusat fram för att kyssa Hennes fötter, när Hon sjöng och dansade på stranden, berusad av Gudomlig Kärlek? Skulle inte oceanen ha bevarat stoftet från Ammas fötter i sitt sköte? Skulle hon inte ha omfamnat dessa heliga fötter i fullständig extas? Havet måste ha gjort detta, inte en gång utan tusen gånger, och gått in i extas varje gång Amma rörde vid dess vatten. Det måste ha varit de mest välsignade ögonblicken i detta havs tidlösa liv.

Genom sin ständiga meditation på Amma har havet tagit till sig många av Ammas egenskaper. Liksom Amma är hon en skattkammare av under. Hon är vidsträckt, outgrundlig, ständigt i rörelse men ändå orörlig, och alltid hel. Hon tar emot allt och ger allt. Hon rymmer allt. Hon är moder till miljarder levande varelser. Hon är moder till alla ädelstenar. O Ocean, du är i sanning lik Amma Själv. Du är den mest värdiga av Hennes döttrar. Amma måste vara det enda mysterium som du, förkroppsligandet av alla mysterier, någonsin har mött.

När jag satt där och begrundade havets härlighet och storhet blev havets anlete plötsligt allvarligt. Hennes strålande vågor försvann och en tyngd lade sig över atmosfären. En oförklarlig närvaro kastade sina skuggor framför mig. Oceanen tycktes plötsligt vara en levande gestalt som stod framför mig. Ur den nu rådande tystnaden steg en röst, djup som oceanen själv, och talade till mig.

”Ja, Swami”, sade den. ”Jag kände Amma långt innan någon av er kände Henne. Det var på denna min strand som Hennes små fötter satte sina första avtryck. Det var på denna strand som Amma lekte Krishnas lilas (gudomliga lekar) med sina lekkamrater. Många nätter har vi tillsammans sjungit Herrens sånger och dansat i hängivenhetens extas. Amma berättade för mig berättelserna om Herren av Vrindavan. Hon beskrev för mig Flöjtspelarens förtrollande gestalt. Och många nätter, när Amma satt på min strand och mediterade på den Gudomliga Modern, betraktade jag Henne och drack in Hennes gudomliga form till hjärtats fulla belåtenhet. Det var i min sand som Hon först skrev sina sånger till Krishna och Devi (den Gudomliga Modern). När jag rusade fram för att se vad Hon skrev, råkade jag oavsiktligt sudda ut orden, och Amma blev arg på mig. Men Hennes vrede är, om möjligt, ännu ljuvare än Hennes kärlek. Inför Hennes vrede drog jag mig tillbaka i vördnad. Endast inför Amma har jag någonsin erkänt nederlag. Inför den Gudomliga Kärleken och oskulden överlämnade jag mig helt i extas. Åt dessa små fötter, prydda med fotringar, erbjöd jag mig själv.

Men Amma, som är mitt Allt i allt, togs ifrån mig, och det var ni som tog Henne ifrån mig. Hon blev er, och bara er, när ni band Henne med knutarna av era otaliga problem. Därefter upphörde Hon att besöka mig. Jag har gråtit utan slut. Det är under monsuntiden, när Amma reser utomlands, som min plåga når sin höjdpunkt. Finns det någon som inte har hört mina rop då? När jag i min längtan rusar mot stranden i hopp om att åter få omfamna Hennes fötter, säger människorna att oceanen rasar. Kommer de någonsin att förstå djupet av min sorg?

Smärtan av separation växte inom mig dag för dag, år efter år. Till slut hörde Amma mina böner. Och nu kommer Hon till mig igen. Dessa stunder har varit stunder av salighet för oss båda. Min dröm har gått i uppfyllelse. Jag inser att Amma längtade efter mig lika mycket som jag längtade efter Henne. Jag känner för att le när jag ser Amma, den Oövervinneliga, bli besegrad av kärlek. Kan en moder som en gång har smakat lyckan av enhet med sitt barn någonsin därefter vägra sig den glädjen? Amma kommer nu till mig varje dag.”

Och rösten smälte samman med vågornas ljud och upplöstes. Framför mig rasade oceanen i extas. Hennes vågor, som reste sig i kärlekens berusning, slöt sig kring Ammas fötter och omfamnade dem. Med jämna mellanrum tycktes oceanen brista ut i skratt, växlande med extatisk gråt.

O Ocean, jag förstår din extas och din känsla av fullkomning. Ty även jag har smakat en droppe av den. Jag förstår den smärta av separation som du har lidit. Den kärlek och den sorg som du har bevarat i ditt hjärta, den brännande smärta du har uthärdat i separationens kval, är de största sanningarna i denna värld. När mänskligheten skådar din kärlek och hängivenhet böjer den sitt huvud i ödmukhet. Men, Ocean, när jord och himmel förenar sig med dig i din stora glädje, låt oss människor också ta del i den. Dina outgrundliga djup är Kärlekens djup och separationens smärtas djup. Må hela världen hämta inspiration från dig, du odödliga vän till de älskande. Vill du inte berätta för kommande generationer den underbara berättelsen om Amma? Ty sannerligen kommer musiken i dina ändlösa vågor att ljuda om Hennes historia och inget annat. 
ॐ

TILLBAKA TILL MATRUVANI