Dattan var spetälsk. När hans föräldrar upptäckte att deras son hade drabbats av den fruktansvärda sjukdomen, kastade de ut honom ur huset. Hela samhället kände avsky och vände sig mot honom. Ingen ville inte ha någonting med honom att göra. Så han var tvungen att bli tiggare.
Allt eftersom tiden gick blev hela hans kropp täckt av variga sår som luktade fruktansvärt illa. Han förlorade allt hår på huvudet, och hans ögon blev så infekterade och svullna att det bara fanns två smala springor kvar, och han blev nästan blind. Han försökte täcka sin kropp med ett stort tygstycke, men det var mycket smärtsamt eftersom tyget fastnade i hans sår. Flugor och andra insekter plågade honom ständigt.
Aldrig någonsin fick han höra ett vänligt ord från någon. Han kände att han var den mest värdelösa varelsen på jorden.
En dag hörde han någon tala om Amma, den Heliga Modern. Han fick höra om hennes obeskrivliga kärlek och började klamra sig fast vid ett halmstrå av hopp. Så Dattan bestämde sig för att gå och träffa henne. Han kom dit en kväll under Devi Bhava (när Amma manifesterar den Gudomliga Moderns aspekt). Men ingen ville låta honom komma in i templet för att träffa Amma. Han såg så hemsk ut, med ansikte och kropp täckta av variga sår, och han luktade så illa. När människorna såg honom sade de åt honom att gå därifrån. ”Försvinn!” skrek de åt honom. Dattan kände att hans hjärta höll på att brista i tusen bitar, för det kändes som om till och med Gud hatade honom. Men plötsligt fick Amma syn på Dattan genom templets dörröppning. Hon ropade: ”Min son! Min son! Kom till mig!”
Dattan gick in i templet och närmade sig Amma blygt och väntade sig att hon skulle visa samma avsky som alla andra. Men Amma verkade inte ens lägga märke till hur hemsk han såg ut eller stanken som kom från hans kropp. För första gången på fler år än han kunde minnas såg han ett vänligt ansikte – och åh! – hur mycket kärlek och medkänsla det fanns i det ansiktet! Amma smekte honom ömt. Hon omfamnade honom och höll honom tätt intill sig, som om han vore det mest älskvärda barnet på jorden.
Människorna blev chockade när de såg vad Amma gjorde sedan. Hon började slicka hans variga sår, sög ut var och blod ur dem och spottade ut det i ett fat. Hon förde sedan den spetälske ut bakom templet och gav honom ett bad genom att hälla krukor med vatten över hans huvud. Sedan strödde hon helig aska över hela hans kropp och täckte hans sår med askan. Dattan blev helt överväldigad av hennes moderliga kärlek.
Efter den natten kom han för att träffa henne under varje Devi Bhava. Amma gick alltid igenom samma ritual med honom allra sist efter att alla andra hade kommit fram till henne och fått darshan – hon slickade hans sår, gav honom ett bad och lade aska på hans kropp. Och varje gång behandlade hon honom med lika mycket kärlek som om han vore hennes allra käraste barn.
När Ammas hängivna frågade henne hur hon kunde göra detta svarade hon:
”Vem annars finns där för att ta hand om honom och älska honom? Jag ser inte hans yttre kropp, jag ser bara hans hjärta. Jag kan inte förskjuta honom. Han är min son och jag är hans Moder. Kan en mor överge sitt eget barn?”
Dattan blev helt förvandlad. Hans sår började läka. Ammas saliv var hans gudomliga medicin. Hans ögon öppnades och han kunde åter se klart. Håret växte ut igen på hans huvud. Än en gång kunde han resa fritt på en buss utan att någon besvärades av hans närvaro. Människor talade med honom och gav honom mat. Fastän ärren från den fruktansvärda sjukdomen fortfarande fanns kvar på Dattans kropp, var allt var borta och han luktade inte längre illa. Han kunde åter ha på sig en skjorta och en dhoti, ett höftkläde, utan att tyget fastnade på hans kropp och orsakade honom smärta. Tack vare Ammas nåd var Dattan lycklig. Amma gav honom ett nytt liv.